När jag först hörde om bombdådet i Oslo gick även mina tankar (tyvärr…) först till islamism. Vad jag visste så var varken nazismen, den autonoma vänstern eller andra grupper beredda att använda våld i Norge tillräckligt starka för att överhuvudtaget kunna utföra ett sådant dåd, även om de ville. Men sen hörde jag även att det var skottlossning på ett läger för AUF, ungdomsförbundet till Sveriges motsvarighet av Socialdemokraterna. Då blev det mer komplicerat.
Först tänkte jag att det kanske var någon slags hämnd från en nazist, som la skulden för “islamistdådet” på Norges sossar. Men det kom snart att te sig ganska osannolikt, då denne i så fall på en timme skulle hunnit reagera, få tag på en polisuniform och sedan ta sig ut till ön. Så antingen var det en oerhörd, olycklig slump, eller så hörde dåden samman. Och i så fall vore det inte längre sannolikt med islamister, även om somliga “terrorexperter“ inte höll med mig med motiveringen att islamister ofta ger sig på flera mål samtidigt. Jag har i alla fall aldrig hört talas om islamister som skjutit ihjäl en massa ungdomar, som metod. Dessutom hade ingen ännu tagit på sig dådet, vilket ju är det första en islamistisk grupp skulle göra! Då återstod frågan: vilka har gjort detta? Jag skriver vilka, för att det för mig var helt osannolikt att en ensam person skulle ha kunnat göra detta. Jag var säker på att det var en grupp. Autonoma vänstern kunde det knappast vara, de skulle aldrig skjuta ihjäl en massa vänsterungdomar. Så för mig framstod nazister som de mest sannolika gärningsmännen. Och även det tycktes osannolikt.
Jag följde utvecklingen på nyheterna och förstod snart att skottlossningen på Utøya var mycket allvarligare än jag först trott, och fler liv hade tagits där än som ett resultat av bombdådet. När TV:n stängdes av för att försöka tänka på annat pratade man om minst 7 döda av bomben, och minst 10 döda på lägret. Somliga pratade om 25-30 döda på lägret, vilket jag hoppades var en överdrift. När jag sedan kollade nyheterna igen efter ett misslyckat försök att sova, chockades jag. Minst 80 ungdomar hade skjutits ihjäl, sa man. En ensam gärningsman verkade vara skyldig till båda dåden. Och han var varken islamist eller nazist – utan islamofobisk, nationalistisk frimurare. Jag förstod ingenting. En person vars åsikter snarare liknade Sverigedemokraterna än Svenska motståndsrörelsen hade alltså sprängt en bomb och skjutit ihjäl 80 (en siffra som senare skulle ändras till 68) ungdomar. Varför?
Nu har det kommit fram varför han gjorde allt det här. Han gjorde det för att göra sitt manifest känt. Det var en jäkla PR-kampanj för hans tankar om ett konservativt, nationalistiskt Europa. Ungdomarna på Utøya dödades även för att försvåra det “marxistiska” moderpartiets rekrytering. Han anser inte att han gjorde något fel.
Från början tycktes det vara en outtalad sanning att islamister var skyldiga, något media ganska tidigt drev på, trots att ett flera man talade med under kvällen – tack och lov – menade att det då var för tidigt för att spekulera och dra slutsatser. Under dagen hörde jag om hur muslimer – och människor som sett ut att kunna vara muslimer – i Norge blivit utsatta för hatbrott, för man skyllde attentaten på dem. Vanliga muslimer bär tydligen ansvaret för extremisters handlingar. Nazistmedia skrev om “kulturberikning” och “muslimattentat” i Oslo – något som många senare tog bort när det kom fram vem gärningsmannen var. Nazister menar nu istället att gärningsmannen var “sionistisk antirasist(!)”.
När sanningen senare kom fram så påmindes vi alla om att terrorism inte är kopplat till en idé, utan är en metod som kan användas för vilken idé som helst. Om en till bomb sprängs i Europa så förs kanske våra tankar inte omedelbart till islamism. Jag kanske slutar göra kopplingen att våldsamma högerextremister är lika med nazister, utan faktiskt även kan vara personer som står närmare Europas högerpopulistiska partier. Ideologi eller religion spelar ingen roll, det som krävs är att man är tillräckligt desperat, hatisk och övertygad om sin sak. Vi får hoppas att vi i alla fall har lärt oss något av denna fruktansvärda händelse.
Madelene Billström
